h-berg

Först tänkte jag att "tålamod är en fiskares bästa vän" - otur då att jag inte är en fiskeman.

Redo att skälla, skrika, protestera, håna, trashtalka och slåss. Redo att göra allt för att ge igen och tappa masken totalt. Redo att låta all ilska och frustration sippra ut och långsamt plåga.

Men så slog det mig att jag är inte sån. Det spelar ingen roll hur seg eller korkad en annan människa är. Den har ett värde i och med att den finns och existerar på vår jord. Denna människa är någons bebis, älskling och är värdefull. (Här har vi en knutta vårdvetenskap också...jag är förstörd)

Så då klarar jag av att bita mig femtitolv gånger om det behövs för att inte kränka. och det gjorde jag också. Jag blir nästan arg på mig själv att jag inte vet bättre. Att jag inte vet hut och respekterar att vissa människor föds med förmåner medans andra ständigt kämpar om det så är med läsning/skrivning eller matlagning är egentligen detsamma. 


 

Allt snurrar, studiehandledning: spin my head right round, right round and so I go down I go down down. Lite Fo
Rida insprirerat där. Jag mår seriöst illa, vet inte om att det beror på att jag håller på att insjukna i någon hemsk form av vinterkräksjuka eller om det är allt snurr från studiehandledningen.

Hade jag varit en person som gråter hade tårarna sprutat, men jag gråter nästan aldrig, på sin höjd två gånger om året tillåter jag att kasta saltvatten från tårkanlerna (men guuh hur illa lär inte detdär?) Faktum är att inombords känner jag, förutom illamående en stigande panik och det känns som luftrören bara blir smalare och smalare. Jag insåg att detta skulle bli tufft, men att det skulle sättas sådan press på en gång hade iallafall inte jag fattat. Helt ärligt så är detta första gången jag skriver det rakt ut (betyder inte att jag inte tänkt på det ett tag) men jag börjar faktiskt att ångra mig, om jag ska få panik och magkatarr inför varje ny kurs kanske detdär med högskola inte var något för mig. Men bara kanske...

Ja, alltså först vill jag bara poängtera att jag inte är bitter över att vara ensam eller så på alla hjärtans dag, det är bara det att jag inte firar dagar som denna...

...Så ta inte illa upp om jag inte sänder era kedjesms i retur, eller svarar på alla glada hälsningar, för alla hjärtans dag är ingen dag som jag firar.

För mig är det bara ett påhitt, men jag förstår absolut att människor gärna myser lite extra med dem som de håller kära och pussar och kramar lite extra på just dem, en dag som denna. 

Dock blir jag fundersam, alla som skickar sms och skriver mail om hur mycket de saknar och uppskattar en som vän och människa... Är jag inte uppskattat och en bra vän som ni saknar de andra dagarna på året? Tänk att det krävs en speciell dag för att man ska kunna skriva det till sina vänner, nej hörrni, till mig vinner ni på att skicka ett spontant sms (alltså inte på alla hjärtans dag) med typ: "Hej din galenpanna, hur har du det i e-tuna?..... Se nu till å bli bra syrra!......" ........är upp tilll fantasin, men ni kanske förstår grejjen?

Jag vill, förtydligande: inte bara vara saknad och uppskattat bara för att det är en speciell dag som säger att det är så...

Ta hand om er där ute, annars kanske det är jag som tar hand om er en dag!

Jag finner mig själv skrattades då jag griper en röd korg innanför grindarna på matvaruaffären. Jag fnissar till åt det som ska ske. Ur min innerficka fiskar jag upp en matlista och sedan måste jag bita mig i tungan för att inte brista ut i ljudligt skratt.

Där går jag i lugnan ro, läsandes från lappen och plockar mina varor. Jämför datum, fabrikat och allmänt inspekterar. 

Vid kassan kommer nästa flin. Jag visar upp att jag har med mig en egen kasse. jag tänker f*n heller betala en och femtio alternativ tre kronor för en plastpåse/kasse som jag sedan lägger på hög där hemma. Icke sa nicke.

Det är lika roligt att handla varje gång. Jag får alltid till ett leende.

Studenten Jonatan har i dag läst och renskrivit om grampositiva bakterier. Nu har jag lunchpaus och passar på med ett inlägg här innan studenten läser om gramnegativa bakterier.

Det är inte kul, men intressant hur många bakterier som faktiskt skapar sig resistens mot antibiotika! Men, det är ju inte därför jag skriver nu, egentligen...

...Egentligen vill jag bara skriva hur underbara kramar är...

De kramarna som varar längre än tre sekunder, de kramarna som är välmenande och säger jag saknar dig och du är underbar, trots att kramar inte pratar. De kramarna som man kan känna i timmar, dagar, månader och år efter att man omfamnats med dem. 

Sånna kramar är det bästa som finns, iallafall om man är en sönderstressad student som jag.